Fullständigt copyright på denna text som är skriven av mig! Detta är kapitel 2 på den bok jag skriver, kapitel 1 är fortfarande inte helt och hållet klart. Observera att detta bara är första utkastet. Kommentera gärna vad ni tycker!



Det var inte första gången som Zyor ramlade ner från det där äppelträdet. Första gången var för över en vecka sedan när markägaren hade kommit och Zyor hade slängt sig ner från trädgrenen i rädsla över att bli tagen till byn och få ett straff. Trädet var högt och ståtligt samt att de bar de allra godaste äpplen som Zyor någonsin smakat. Även fast han hade skadat sig, rivit upp rivsår längs benen och hamnat hårt på rumpan en gång fann han ändå att det var värt det - då han samlat ihop sig en hel mängd med syrliga äpplen.
 Gräset kittlade hans nacke där han låg på rygg i gräset som blivit guldfärgat av solens starka strålar. Han satte sig upp, tog ett bett av äpplet han hade i handen och lade sig åter igen till rätta.

Såhär hade hans dagar varit i en vecka nu - ligga ner i ett högt gräs och skaffa mat när det behövdes. Hans annars bleka hy var solbränd och det okontrollerade mörkbruna håret var om möjligt vildare än vad det brukade vara. När mörkret började falla gick han alltid längre in i skogen kunde skydda honom. “Vildmarken är din vän och om du respekterar dess mark ska den skydda dig mot dina fiender” hade Ryan sagt tre år innan han hade gett sig av. Ryan var Zyors morbror som hade fått uppfostra och ta hand om Zyor när Yelena hade dött. Zyor hade gått oändligt med många steg på stranden bakom Le’ Ruzaw bergen i förhoppning att få syn på Ryans skepp i fjärran. Men inget skepp med röda segel hade kommit upp bakom horisonten. Det hade varit tufft att lämna byn och stranden bakom sig och påbörja sin färd på ensam hand. Men han hade varit tvungen då Ryan bett honom att leta rätt på Krigarna från väst. Nittonåringen hade redan som liten fattat att det var något speciellt med honom. Ryan hade sagt åt honom att hålla sitt månformade märke vid vänster axel dolt och att han hade ett uppdrag i livet. Zyor hade ännu inte förstått vad hans morbror menade och det plågade honom att han nog aldrig skulle få chansen att fråga honom. Efter ett tag slöt Zyor ögonen och försvann in i drömmarnas värld. Under tiden blev molnen på himlen allt mörkare och mörkare.
*

Zyor vaknade häftigt till på grund av att det hade börjat falla små, kalla regndroppar från den gråa himlen. En regndroppe träffade honom rakt i pannan. Droppen smekte sig ner längs hand kind och rann innanför hans svarta linne han hade på överkroppen.
 Han riktade sin mörka blick upp mot himlen och fick direkt sluta ögonen igen för att inte få regndroppar i dem. Det var vanligt att vädret förstörde hans vilostunder. I denna del utav landskapet Cheiza kom regnet ifrån havet bakom Le’ Ruzaw bergen och himlen täcktes oftare av gråa moln än solens varma strålar. Zyor klagade inte på vädret, det var ännu en sak som Ryan hade lärt honom; “Vädret står inte på någons sida, utnyttja istället vädret och använd väderleken för din egen vinning”. Den vise mannen hade haft rätt i sina ord - Zyor hade inte träffat några rövare, guldkvackare, gråa skepnader eller det han undvikit sedan hans födsel - Toiwirs spanare. De fanns överallt i alla skepnader och hade mer kontakter än vad man kunde föreställa sig. De var ondskans bundsförvanter och djävulens vänner, men det värsta var att de kunde få den mest godhjärtade varelse att se allting i ett mörker och törsta efter förintelse. Toiwirs spanare var det ända i denna värld som Ryan inte informerat honom om. Så fort samtalet hade kommit på (det hade alltid varit Zyor som tagit upp det) hade Ryan fått något smärtfullt i blicken, hans läppar hade spänts ihop för att sekunden senare ruska handen i Zyors hår med ett leende och säga att han inte skulle bry sig om det. Inte då men i framtiden. Var det tillräckligt långt fram i framtiden för att börja göra det nu? Eller var det just det som Krigarna i väst skulle avgöra?

Han låg kvar i gräset onödigt länge. Kläderna blev fuktiga, huden blev kall utav regnets kalla droppar och hans hår lade sig i stripor mot hans ansikte.
 Om han inte tog sig samman och lämnade platsen skulle han somna där och det fick inte hända. Det skulle dröja något innan mörkret kom och han behövde komma fram till en by senast imorgon för att skaffa mer proviant. Kläderna behövde lagas och han behövde mera mat. Zyor skulle aldrig förlöjliga sig själv med att klättra upp i någons äppelträd om det inte vore så att det var akut.
 Men hans förra uppträdande i den närmaste byn kanske hade förts över med skvaller och han var inte säker på om han skulle bli väl mottagen. Smedens dotter hade roat sig själv med att flirta med honom. Hon var en vacker, ung kvinna. Men när hon hade dragit in honom i en smalgränd och hennes far upptäckt dem hade det varit Zyor som kastas ut ur byn. Han hade också fått höra en noggrann förklaring med vad som skulle hända med hans ansikte om han skulle ha mod till att återvända dit.

 Han reste sig upp när regnet började bli allt mer häftigare. Likt en blöt hund ruskade han på huvudet för att få undan de mörkblonda, blöta hårtestarna från ansiktet. Han stoppade ner resten av äpplena i den lilla slitna läderväska han bar över axeln. Han gick bort från ängen och kastade bak en blick över axeln, för att med en besvärad blick se hur han lämnade Le’ Rusaw bergen och havet bakom sig. Det hade varit en trygghet att med bara några dagars färd till fot kunna komma till havet och se ifall Ryan hade kommit tillbaka, men han visste att närmsta by låg några kilometer norr om bergskedjan.

 Han kom snabbt ut på en hyfsat välupptrampad stig som snirklade sig igenom en vacker skog, som skulle vara mycket vackrare i solljus, och hungern i hans mage ökade i styrka när han såg en uppspikad skylt av trä vid skogens ände. Carlow var inristat med en skarp kniv och centrerat under stod det VärdshuS.

Carlow var hyfsat långt ifrån byn Dawill som Zyor varit i senast och det skulle förvåna honom ifall skvallret om den oanständiga ynglingen på ensam fot skulle ha nått dit innan han var där.

 Zyor ökade på steglängden när han steg ut på ett öppet fält. Han kastade nervösa blickar över axlarna, rädslan som alltid kom upp när mörkret började falla började komma fram i hans kropp ännu en gång. Han hade aldrig stött på några av Toiwirs spanare eller sett dem, men i värdshusen hade han hört historier om hur de såg ut och vad de gjorde. Ingen visste vad som endast var rykten om de otäcka bestarna eller vad som fanns där ute. Men även tanken på dessa varelser fick en att vilja krypa in i det säkraste lilla skal och inte komma ut igen förrän de var borta. Historieberättarna i Dawill hade sagt med viskande röster att det sades att spanarna nu befann sig på en mörk halvö bortanför havet bakom Le’ Ruzaw bergen.

 *

När månen hade börjat lysa halvklart på himlen nådde Zyor en maffig och rejäl träport där stigen han hade följt tog slut. På en stor skylt bredvid porten stod det Carlow, och en mindre text under som Zyor inte kunde tyda i mörkret och dimman som hade kommit fram efter att regnet avtagit.

Runt om porten gick det en hög stenmur, vilket gjorde att Zyor inte fick sig en enda glimt hur det såg ut innanför porten.

 Carlow var en rätt stor by som både hade marknadstorg, värdshus och ett gott rykte om deras mat och dryck. Bland de tre byar som låg i området; Dawill, Carlow och Wickes var Carlow den största. Men byn glänste inte längre av den fulla glans som den hade gjort för några år sedan. Då hade inte stenmuren varit så hög som den var nu och när Zyor hade varit där som liten med Ryan, hade det inte ens funnits en port. Men vid dessa tider gjorde man allt man kunde för att stänga ute ondskan och faran och även en sådan handels by som Carlow tänkte på säkerheten först.

 När Zyor hade slagit knytnäven tre gånger i den rejäla portdörren dök plötsligt ett litet huvud upp med en struthatt på ovanför muren. Den gamla, dvärgliknande mannen satte sig på muren. Han bar en stjärnmönstrad rock på kroppen, på de små fötterna hade han ett par läderskor och hans små, pliriga korp ögon stirrade stint på Zyor. Zyor tittade lika länge tillbaka, hans blick var dock mer överraskad och mer nervös. Den lilla mannens blick trängde rakt igenom honom och såg rätt igenom hans själ och kropp.

  ”Vem är du och vad gör du vid denna by vid denna tid?”, Frågade den lilla mannen med en överraskande djup och sträng röst för att tillhöra den taniga, gamla kroppen.
"Ja är en hungrig och trött resande som skulle behöva en säng att sova i för natten och en marknad att besöka i morgon. Mina syften är helt rena.” Det var inte första gången som han hade fått förklara sig när han skulle besöka ett nytt ställe, det var en del av säkerhetsgenomgången för att hålla undan ondskans varelser.
 Plötsligt sträckte den lilla mannen fram en krokig och halvlång stav, som han inte hade hållit i tidigare, och tryckte den med en hård stöt mot Zyors axel.
  ”Aj..” Zyor ryckte till och hoppade bak någon halvmeter, tittade bestört och chockat på den knasiga mannen som med ett simpelt ryck på axlarna lade tillbaka staven bakom sig som om den aldrig hade existerat. Zyor såg hur mannen hoppade ner från den höga muren. Hjärtat stannade upp för en halvsekund. Muren var minst 3 meter hög och den mystiska mannen kunde knappt gå till Zyors midja.

Ljudet från en nyckel som sattes i porten hördes och med ett gnisslande läte öppnades porten. Den mystiska gamlingen stod där på andra sidan. Han var tre gånger mindre än porten själv. Zyor fick se ner på honom riktigt ordentligt. Han gick in igenom porten, men något förundrad. De tidigare byar han hade besökt hade det varit välutrustade vakter som stått vid portarna. Det var inte något man kunde säga om den lilla mannen med hatten på huvudet. Zyor såg sig om, några dussintals meter bort kunde han se en halvbred gata med vissa hus som fortfarande var tända. Dimman gjorde det omöjligt att se mycket längre än så.
 
Precis när han tog ett steg fram kände han av staven mot axeln ännu en gång. Zyor vände sig om, för att få se den lilla mannen med ett rätt så självbelåtet leende på läpparna.
 ”Jag trodde väl det … Välkommen till Carlow, Zyor.”